Recension: Wastelands: The New Apocalypse
Det finns något paradoxalt livfullt i apokalypsens ruiner – en sorts litterär bördighet som verkar blomstra när världen dör. I Wastelands: The New Apocalypse, den tredje delen i John Joseph Adams uppskattade Wastelands-serie, bjuds vi ännu en gång in till en samling postapokalyptiska visioner skrivna av några av den moderna science fiction- och fantasyvärldens mest tongivande röster. Antologin är inte bara en resa genom raserade landskap och trasiga samhällen, utan också en spegel mot vår egen samtida oro – klimatkollaps, pandemier, teknologiskt missbruk, och det mänskliga psyket under press.
John Joseph Adams har med säker hand kuraterat en blandning av författare, stilar och teman som gör denna antologi till något långt mer än en samling berättelser om domedagen. Här samsas litterära giganter som Seanan McGuire, Charlie Jane Anders, Tananarive Due och Ken Liu, vars berättelser rör sig från det poetiskt lågmälda till det brutalt konfronterande. Den gemensamma nämnaren? Världens slut – eller kanske snarare, världens omformande.
Berättelserna bjuder på olika tolkningar av apokalypsen: vissa är smygande och existentiella, där förlusten av mening blir lika viktig som förlusten av civilisation. Andra är handlingsdrivna och laddade med desperata överlevnadsförsök, ofta färgade av science fiction eller skräck. Det är detta spektrum som gör The New Apocalypse till mer än bara ännu en dystopisk samling – det är en reflektion över vad apokalyps egentligen betyder i en värld där undergången inte längre är en abstrakt framtid utan en pågående process.
En överraskande aspekt av antologin är dess ton. Trots titeln, och trots ämnet, är det inte en nattsvart läsning. Flera av berättelserna bär på ett slags motståndskraft, en envis vilja att finna mening även efter katastrofen. Det är inte alltid ett naivt hopp, men ofta ett upproriskt, trotsigt sådant – kanske rentav en tro på att något nytt kan växa i ruinerna.
I Seanan McGuires bidrag, till exempel, får vi följa en huvudperson som försöker återupprätta en sorts vardag mitt i kaoset – inte för att det finns hopp om återgång, utan för att själva akten att fortsätta leva och berätta historier är ett sätt att göra motstånd mot förintelsen. Det är just detta metanarrativa drag – att berättelser i sig kan vara överlevnadsstrategier – som ger antologin en särskild tyngd.
Den stora styrkan med Wastelands: The New Apocalypse ligger i dess variation. Antologin fungerar både som introduktion till genren och som djupdykning för den redan invigde. Här finns drag av klassisk katastroffiktion i stil med The Road eller I Am Legend, men också mer subtila, genreöverskridande inslag som leker med formen och vårt sätt att läsa apokalypsen. Det blir tydligt att "apokalyps" inte nödvändigtvis handlar om total förstörelse, utan om övergång, om transformation – från ett tillstånd till ett annat.
Wastelands: The New Apocalypse är en antologi som förtjänar att läsas långsamt och med eftertanke. Det är en bok som speglar vår samtid med skrämmande skärpa, men som också påminner oss om det djupast mänskliga – vår förmåga att föreställa oss framtiden, även när allt verkar vara förlorat. John Joseph Adams har återigen bevisat att han är en av vår tids viktigaste redaktörer när det gäller att sammanföra röster som formar science fiction-genrens framtid.
Betyg: 4,5 av 5
--
Det började med ett ljud. Ett lågt, nästan ohörbart muller under marken – inte ett jordskalv, inte ett bombnedslag. Något djupare. Som om själva verklighetens fundament knakade.
I San Francisco, där vinden blåste in från Stilla havet genom sönderrostade skyskrapor och clickers rörde sig i skuggorna, vaknade Joel ur en mardröm där marken under honom hade spruckit upp. Ellie satt redan vaken, stilla med sin rygg mot en vägg täckt av murgröna och graffiti, ögonen stirrande ut i tomrummet. Hon hade hört det också. Ett ljud som inte hörde hemma i deras värld.
Samtidigt, i de underjordiska tunnlarna under ett fruset Moskva, låg Artyom med fingret på avtryckaren. En elektrisk störning flammade till i tunnelväggen. En reva. Inte i betongen – i själva rummet, i själva tiden. Han såg det bara i ett ögonblick innan det försvann. En skymt av något… annat. Något varmare. Något mer förött än hans egen värld.
De visste inte hur – eller varför – men snart skulle Joel, Ellie och Artyom stå ansikte mot ansikte, inte i San Francisco, inte i Moskva, utan i ett ingenmansland bortom tid, bortom kontinenter: Pripyat.
Staden låg förstenad i evigt undantagstillstånd, översvämmad av tystnad, damm, och något annat: en närvaro. En viskning som hördes i sprickorna mellan världarna.
Där, i skuggorna av ruinerna från Chernobyls kärnreaktor, konvergerade deras verkligheter. De såg varandras ögon, fyllda av krig, förlust och överlevnad, och de förstod: detta var inte ett misstag. Någon – eller något – hade fört dem samman.
De kämpade tillsammans mot missbildade varelser födda ur strålning och mardrömmar. Men den verkliga fienden var insikten som kröp in i deras hjärtan:
Att apokalypsen inte var en enskild händelse, inte lokaliserad till ett land, en tidslinje, eller en berättelse.
Den var en struktur. En form. Ett oundvikligt mönster i mänsklighetens väv.
Ragnarök var inte myt. Det var en kod, en sanning.
När vinden blåste genom de tomma klassrummen i Pripyat, genom de dammiga nöjesfälten och över sönderrostade dockor, viskade den:
"Allt faller. Alla världar brinner. Och ni tre… är varningens röst."
Med denna kunskap återvände Joel, Ellie och Artyom till sina egna verkligheter – medvetna om att undergången inte längre var en framtid, utan en cykel. En berättelse som ständigt upprepar sig.
Men kanske, bara kanske, kunde de förändra slutet.
Eller åtminstone skriva ett nytt kapitel innan mörkret slukar allt.
Från spelet 'Last of Us' och 'Metro"
Det började med ett ljud. Inte högt, inte ens tydligt – mer som en viskning i benmärgen. Ett knappt hörbart skälvande som fick Joel att stanna upp mitt i steget. Han hade hört många ljud i sitt liv. Skrik. Skott. Klick. Det här var något annat. Något som inte borde finnas.
Han vände sig om. Ellie stod stilla några meter bakom honom. Hon stirrade rakt fram med rynkad panna.
"Du hörde det också, eller hur?" frågade han.
"Det var som... ett minne. Fast jag har aldrig varit där," svarade hon långsamt. "Som att nåt kallade på mig."
De stod i skuggan av ett övergivet köpcentrum i San Francisco, en stad sedan länge uppäten av naturen och infekterade. Men just här – i detta ögonblick – kände de något skära genom verkligheten. Joel höjde sin revolver, men det fanns inget att rikta mot. Bara luften själv kändes tunnare. Vassare.
I Moskvas svarta hjärta satt Artyom på huk med sin hand vilande på en tunnelvägg. Vibrationen var svag, men den fanns där – en puls, som från en annan dimension. Han följde den genom glömda gångar och dammiga arkivrum tills han kom till en dörr han aldrig sett förut. Den var täckt av varningssymboler, men någon hade ristat tre ord med kol: Det finns fler världar.
Han öppnade dörren och gick in.
De vaknade i ruinerna av en stad som inte tillhörde någon av dem. Himlen var blygrå, luften stilla och övergiven. Gamla bilar låg som skelett längs gatorna. I fjärran syntes ett rostigt pariserhjul, orörligt men ändå laddat med närvaro. Överallt: tystnad. Inte en enda klicker, inte ett monster, inte en människa.
Joel var först att resa sig. Han insåg genast att han inte var ensam. Två andra kroppar låg på asfalten – en man i skyddsmask, och en yngre kvinna med sitt ansikte halvt dolt i en huva. Ellie. Och… den andre?
Mannen reste sig långsamt. Hans ögon var trötta, men vaksamma. Han sade något – ryska, antog Joel. De stirrade på varandra i några långa sekunder innan Ellie reste sig och bröt tystnaden:
"Joel... var är vi?"
"Inte hemma, det är säkert."
Artyom höll upp händerna långsamt. "Artyom," sa han, pekade på sig själv. Sedan på de andra. "Name?"
"Joel."
"Ellie."
De såg på varandra. Tre överlevare från olika världar. Från olika berättelser. Ändå hade de samma blick: trött men fast. Förhoppningslös men levande.
"Vad är det här?" frågade Ellie. "Dröm? Hallucination?"
"Jag tror inte det är något av det," sa Joel. "Det här... känns verkligt."
De började vandra tillsammans genom staden, vägledda av en instinkt starkare än rädsla. När de nådde Pripyats centrala torg såg de ett monument som någon ristat in ord i – en blandning av språk, skrivet med blod och aska:
“RAGNARÖK ÄR INTE EN MYT. DET ÄR EN LAG.
”Joel lutade sig mot väggen. "Det här är större än oss."
Inifrån ett övergivet museum hördes ett skrik. Inte ett mänskligt, inte ett djurs – utan något som klingade genom dimensioner. De gick in.
Varelserna var där inne. Inte från Joels värld. Inte från Artyoms. Inte från någon värld. Muterade, halvgenomskinliga, skiftande i form – som om de formats av själva verklighetens splittring. Kampen blev vild, men inte utan syfte. De slogs som ett. Joel med sin brutalitet. Artyom med precision. Ellie med smidighet.
När striden var över låg tre av varelserna döda – om man nu kunde kalla dem det. Men den fjärde rörde sig fortfarande. Den viskade.
"Ingen värld överlever sig själv. Alla berättelser brinner."
Joel höjde sin kniv. "Vad fan menar du?"
Varelsen såg honom – eller snarare, genom honom.
"Ni tre är portarna. Era världar går mot samma slut. Ni måste se. Måste förstå."
Plötsligt drogs de in i en vision: tusentals världar, alla med samma mönster. Förnekelse. Konflikt. Kollaps. Överlevare. Tystnad. Och så igen. Cykeln.
När de kom till sig själva stod de åter på Pripyats torg.
"Så... vi kan inte stoppa det?" frågade Ellie.
"Nej," sa Artyom långsamt. "Men vi kan kanske förändra... hur det slutar."
Joel nickade. "Vi reser tillbaka. Inte för att rädda världen. Men för att föra vidare vad vi sett. Och för att kämpa – på vårt sätt."
De tre gick mot var sin spricka i luften. Tre portar. Tre slut. Men med ett gemensamt frö – vetskapen att ingen verklighet är säker, att apokalypsen är mer än ett slut.
Den är en början.